Retrospektiv, Anna Odell, Rikstolvan.

Foto ur utställningen Retrospektiv, Anna Odell, ur Makten och Barnet, Rikstolvan 2026.
Foto: Mimmie Bon 

Hur formas en människa i mötet med andra människor?

Att lämna skyddsvästen utanför

Om dockor, vittnesmål och människans värdighet i

Anna Odells retrospektiv på Rikstolvan

Det finns konst som man betraktar.

Sedan finns det konst som betraktar oss.

Jag går in i Anna Odells retrospektiv på Rikstolvan utan skyddsväst. Det är inte samma sak som att gå in oförberedd. Jag har alltid tagit Anna Odell på största allvar. 

Jag känner till diskussionerna kring hennes verk och vet en del om den intellektuella skärpa, planering och uthållighet som ligger bakom dem. 

Ändå vill jag möta utställningen utan att skydda mig med redan färdiga åsikter. 

Jag går in med alla sinnen öppna, redo att möta en spegling av samhället, människan och livet, och att det jag ser lika gärna skulle kunna handla om mig själv. 

När jag först kommer in i utställningen är det inte skärmarna som håller mig kvar. Det är fotografierna ur Odells senaste verk Makten och Barnet (2025). 

Anna Odell och hennes yngsta son rör sig bland dockor i naturlig storlek. Samma gestalter återkommer i korsvirkesgårdens olika byggnader. Jag går förbi dem flera gånger utan att förstå varför jag inte kan släppa dem. 

Dockorna försöker inte efterlikna människor. De visar hur de blivit till. Sömmarna är synliga. Kropparna är öppna. Stoppningen tittar fram genom huden. De är samtidigt mänskliga och ofärdiga. Jag börjar tänka på Shakespeare..

Foto ur utställningen Retrospektiv, Anna Odell, ur Haverikommissionen 2019, Rikstolvan 2026.
Foto: Mimmie Bon

Samtidigt som min uppmärksamhet dras till skärmarna. På stora bildytor spelas samtal, möten och tillbakablickar upp. Röster från olika tider placeras bredvid varandra. Jag betraktar, tolkar och lyssnar. Det är dokumentation, men efter en stund räcker inte längre det ordet. Det jag möter är vittnesmål i egentligen många av hennes verk som visas på Rikstolvan i Järrestad.

Dokumentation verkar vilja fastställa att något har hänt. Vittnesmålet gör något annat. 

Det för en händelse från en människa till en annan och lägger ett ansvar hos den som lyssnar. 

Genom kameran blir det förflutna inte avslutat. Det spelas upp i nuet och börjar tala igen. 

När jag hör läkare, vårdpersonal och andra yrkesutövare uttrycka sig hör jag också hur tiden har förändrat ordens betydelse. (I såväl verken: Rekonstruktion från 2024 som i Okänd kvinna 2009-349701) Formuleringar som en gång kunde sägas utan vidare låter annorlunda i dag.

I mötet mellan dåtidens ord och samtidens lyssnande uppstår en spricka. Det blir möjligt att höra sådant som den talande personen kanske själv inte kunde höra när orden först sades. 

Samtidigt visar verken hur svårt det är att säga: Jag gjorde fel. Jag förstår nu att mitt sätt att agera skadade en annan människa. 

Det här är kanske en av utställningens djupast gripande insikter. En utbildning kan ge oss ett yrke, ett språk och ett mandat, men den kan inte på egen hand lära oss hur vi möter en människa i hennes mest utsatta stund. Det kräver en inre dialog som aldrig får anses som avslutad.  

Foto ur utställningen Retrospektiv, Anna Odell, ur Makten och Barnet, Rikstolvan 2026.
Foto: Mimmie Bon 

Foto ur utställningen Retrospektiv, Anna Odell, ur Kvinna Okänd 2009-349701,
Rikstolvan 2026. Foto: Mimmie Bon 

Framför skärmarna börjar jag, oväntat nog, tänka på dockteater. Inte som underhållning, utan som en av våra äldsta berättelseformer. Dockteaterns historia bär på en särskild tyngd. Där människan länge har använt den gestaltade kroppen för att kommunicera sådant som annars varit svårt, farligt eller förbjudet såsom kärlek, skuld, våld, makt och ansvar. Dockan har fungerat både som kropp och som ett skyddande avstånd. 

Den har kunnat skildra våld, död, moral och samhällskritik, samtidigt som publiken har varit medveten om att de bevittnar en föreställning. Just i detta avstånd har något kunnat framträda tydligt. 

Anna Odells skärmar skapar en liknande upplevelse. De gör inte det som visas mindre verkligt. 

Tvärtom gör kamerans och skärmens avstånd det möjligt att se situationen tydligare. Händelsen har redan ägt rum, men den spelas upp inför oss igen. Vi befinner oss inte längre mitt i den. Vi kan lyssna efter tonfall, pauser, förskjutningar och försvar. Vi kan höra hur makt låter när den talar som yrkesroll och hur rösten förändras när människan bakom rollen konfronteras med sina egna ord. Skärmarna blir scener. 

Det för tankarna till Shakespeare och till teatern som en plats där människan tvingas möta en spegelbild av sitt eget handlande. I Hamlet låter huvudpersonen ett teatersällskap spela upp ett mord som påminner om mordet på hans far. Föreställningen ska inte enbart återberätta ett brott. Den ska framkalla en reaktion och göra ett samvete synligt. Jag undrar om inte Anna Odell arbetar på liknande sätt. Hennes dockor föreställer inte människor. De gör människan synlig...

Hos Odell används iscensättningen på ett närliggande sätt. Hon spelar inte upp en berättelse för att ersätta verkligheten, utan för att verkligheten ska kunna betraktas på nytt. Kameran blir inte bara ett bevismedel. Den blir en scen där människans förhållande till sina egna handlingar kan framträda. Odell befinner sig samtidigt framför och bakom denna scen. Hon är den som utsätts, den som frågar, den som organiserar materialet och den som överlämnar det till betraktaren. Hon är medverkande, regissör och bärare av berättelsen. Ändå upplever jag att hennes jag har filtrerats bort ur verken. 

Detta kan låta motsägelsefullt, eftersom hennes egen historia är så närvarande. Men hon beskriver sällan sig själv. Hon framställer sig inte som den behövande konstnären och söker inte publikens medlidande. Vi visas inte såren, blodet eller blåmärkena. I stället är det de människor som har mött henne som beskriver henne genom sina ord, journaler, minnen och handlingar. 

Odell talar i jagform utan att inta en offerroll. Hon verkar redan ha gått förbi behovet av att skuldbelägga. Hon skriver i utställningsprogrammet att hon inte hyser agg och inte heller fördelar skuld. Hon vill lyssna, undersöka och hålla samtalet öppet. Därför blir hennes verk inte rättegångar där den skyldige redan är utsedd. De blir istället utrymmen där människan kan träda fram bakom sin roll. 

Det kräver ett ofantligt tålamod. Odells metod handlar mindre om att avslöja makten, och mer om att ge den tillräckligt med tid att avslöja sig själv. 

Hon pressar inte fram erkännanden, och hon försöker inte övertyga den hon talar med. Istället blir hon kvar. Hon låter människor prata färdigt, förklara och motivera sina handlingar. När de ställs inför sina val börjar ibland den professionella fasaden krackelera. Individens mänsklighet får då möjlighet att synas igen. Samtidigt finns det dock en risk att ansvaret förskjuts. Den med makt börjar prata om egna begränsningar, om känslor av utsatthet eller om hur komplicerad situationen är. Ansvaret hamnar då istället på Anna. 

Mötet visar hur svårt det kan vara att balansera sin professionella roll med sitt personliga ansvar. Som konstpedagog på skola känner jag igen mig i detta. Varje dag jobbar jag inom en struktur där vuxna har makt över barn och ungdomar. I en del av diskussionerna på bilderna hör jag toner som lika gärna skulle kunna komma från ett personalrum på en skola. Jag ser den tunna linjen mellan att ta ansvar och att gömma sig bakom sin titel, mellan att använda sin auktoritet och att låta den ersätta mänsklig kontakt. 

Därför handlar utställningen för mig mer om värdighet än om makt. Att se en människa innan man ser patienten, eleven, klienten eller ärendet. Att komma ihåg att ens yrkesroll aldrig befriar oss från det personliga ansvaret för hur våra ord och handlingar påverkar andra. Det är en enkel tanke, men svår att leva efter. Särskilt inom yrken där människor möts i utsatta, kaotiska eller psykologiskt krävande situationer. Odells verk förenklar inte denna kamp. 

Hon visar att det är komplicerat att vara människa och samtidigt bära ett samhälleligt uppdrag. Men komplexiteten får aldrig bli en ursäkt för att slippa ta ansvar. 

När Okänd kvinna 2009–349701 genomfördes förstod jag att detta inte bara var ett infall eller en ytlig provokation. Odell hade noggrant planerat sitt arbete, sökt juridisk hjälp, övervägt riskerna och förberett sitt försvar. Hon ställde sig själv till förfogande för en övertygelse: att något behöver göras synligt, diskuteras och prövas. 

Foto ur utställningen Retrospektiv, Anna Odell, ur Rekonstruktion 2024,
Rikstolvan 2026. Foto: Mimmie Bon 

Det går inte att skilja Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701 från de omständigheter som präglar kvinnor som skapar konst/litteratur/kultur. När Okänd kvinna 2009–349701 blev offentlig handlade det inte bara om hennes metod och verkets etik. Även hennes förnuft, personlighet och trovärdighet blev föremål för kritik. Hon blev hånad, dömd och bemött med en retorik där gränsen mellan att kritisera verket och att misstänkliggöra kvinnan suddades ut. Vi känner igen det här mönstret i kulturen. Kvinnor som använder sina erfarenheter, kroppar och liv som verktyg har ofta stämplats som alltför privata, känslostyrda, gränslösa eller till och med galna. 

Den skapande kvinnan hamnar i en situation där hon bedöms på ett sätt som flyttar fokus från vad hon faktiskt observerat, tänkt och skapat. Istället för att analysera den intellektuella och konstnärliga metoden bakom verket, riktar omgivningen sin uppmärksamhet mot kvinnans lämplighet, stabilitet och hennes rätt att existera. Det är just här retrospektiv får sin betydelse. 

När Odells verk ställs ut tillsammans, framträder en aspekt som den tidiga debattens skarpa ton inte riktigt kunde urskilja: konsekvensen, precisionen och det långsiktiga tänkandet. Det som tidigare avfärdades som galenskap eller själviskhet visar sig vara grunden för ett konsekvent konstnärskap, präglat av noggrann forskning, juridisk insikt och en ihärdig utforskning av ansvar, värdighet och hur samhället definierar en människa. Termen "galen" får dessutom en särskild klang i relation till Odells verk. 

Hon ifrågasätter de institutioner som har makten att bestämma vem som räknas som frisk, trovärdig och värd att lyssna på. När samma språkbruk används för att avfärda henne som konstnär, upprepar mottagandet, medvetet eller omedvetet, en del av den mekanism som hennes verk syftar till att synliggöra. Kvinnan som analyserar systemet blir själv bedömd av samhället. 

Detta betyder inte att hennes metoder ska vara fria från kritik. Tvärtom, konst som ställer etiska krav måste också kunna uthärda en etisk prövning. Men det finns en viktig skillnad mellan att kritisera ett konstverk och att förenkla dess skapare till en stereotyp. 

Anna Odells konst visar hur en kvinna som vägrar vara tilltalande, entydig och lätt att placera snabbt kan omvandlas från ett tänkande subjekt till ett problem som andra känner ett behov av att förklara. Om vi betraktar verken från ett visst avstånd kan vi se hur mycket av den tidiga kritiken kretsade kring den exponerade kvinnokroppen, samtidigt som man inte ägnade lika mycket uppmärksamhet åt konstnären som utformade, arrangerade och reflekterade över varje komponent. 

Retrospektiv befäster ytterligare Anna Odell som en av våra viktigaste samtidskonsnärer. Inte som en galen kvinna i en berättelse, utan som den som satte upp scenen, styrde kameran och lät samhällets reaktioner bli en integrerad del av verket. Det är just därför jag beundrat hennes mod och hennes integritet. Hon sätter sig själv på spel, men hon gör ingen till ett offer. Hennes liv används inte för att lyfta fram henne själv, utan snarare för att spegla samhället genom sitt konstnärliga uttryck. Hon blir ett slags medium genom vilket våra gemensamma strukturer kan bli synliga. 

Jag funderar ibland på Anna Odell som en människa som ställer dig till världens förfogande. Inte därför att hon saknar skydd, utan därför att skyddet skulle göra hennes arbete omöjligt. Hon går in i situationer där utgången inte kan kontrolleras, medveten om att det är först när hon avstår från att styra andras reaktioner som hennes verk kan börja leva. Det är inte en fråga om hjältemod. Det är en ovanlig form av tillit.

I Anna Odells verk blir konsten mer betydelsefull än den specifika händelse som gav upphov till den. Det handlar inte om att konsten är viktigare än livet, utan snarare om att den får livet att fortsätta påverka oss även efter att stunden har passerat. De samtal, bilder och röster som skapas tycks överleva både dem som deltar och dem som betraktar. De blir något som kommande generationer kan debattera, reflektera över och kanske använda för att förändra sitt sätt att interagera med andra. 

Odells konst tar därför aldrig slut när filmen avslutas eller när vi lämnar rummet. Hon ger verken vidare till oss. Det är vårt ansvar att föra dem vidare, oavsett om vi tillhör de institutioner som visas eller om vi möter dem som medborgare. Hon dikterar inte våra tankar. Inga avslutande kommentarer ges som släcker dialogen. 

Jag skulle nog säga att det här är hennes allra största gåva. Hon låter konsten bli som en spegel, men det är ändå vi som får fundera över vad vi ser. 

När jag lämnar Rikstolvan tänker jag inte längre på dockorna som föreställningar om människor. Jag tänker på dem som bilder av hur människan blir till. Inte färdig, inte hel, inte sluten. Utan sydd av sina möten, sina språk och sina relationer. Kanske är det också så Anna Odells konst ska förstås. Inte som berättelser om en människa, utan som en undersökning av hur vi formar varandra och vilket ansvar vi bär för den människa som träder fram i den andres blick

Jag funderar också på hur en människa hela tiden riskerar att försvinna bakom den roll hon spelar, men hur hon också kan finnas där igen genom omtanke, ansvar och att någon annan envist vill fortsätta prata. 

Jag kom till Rikstolvan utan någon skyddsväst. 

Jag lämnar utställningen utan att vilja ta på mig någon.

Retrospektiv pågår från den 27 juni fram till 8 augusti 2026 på Rikstolvan i Järrestad.

/Mimmie Bon, 2026