Åsa Antalffy Eriksson - Hovdala Stora Stallets Vind

Ur Åsa Antallfy Erikssons utställning,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Åsa Antalffy Eriksson - Att åter bli människa i skogens berättelse

Hovdala Slott, Stora Stallets Vind, 2025-10-28

Hos Åsa blir skogen en plats för återfödelse. Här ekar den tyska filosofen Martin Heideggers ord ur “...Poetically Man Dwells...”(1951): “Poetically dwells man upon this earth.” Att bo poetiskt på jorden, menar Heidegger, är att leva lyhört, inte som världens herre, utan som dess gäst.

Åsas konst gestaltar just detta: en lyhörd existensform där människan inte står över naturen, utan vävs in i dess berättelse.

Det går inte att undgå att referera till filosofin när jag befinner mig mitt i Åsas utställning. I hennes verk och deras titlar bär på tydliga filosofiska symboler, som tanken själv dragit sina spår genom färgen. 

En döskalle som vilar mot marken blir en påminnelse om Heideggers idé om varat och döden; en naken figur, sårbar men närvarande, förkroppsligar människans existentiella nakenhet inför världen. 

En tom båt vid sjön, där en jacka hänger slarvigt över en trädgren, för tankarna till Bachelards betraktelser över minnet och vattnets poesi. I ett växtterrarium ligger en dödskalle vilande mitt i ekosystemet, en påminnelse om kretsloppet, om Arne Næss tanke att livet inte slutar utan omformas.

Detaljrika inslag döljer sig i varje verk, små symboliska hemligheter som först vid närmare betraktelse vaknar till liv i fantasin. 

Här förs en dialog mellan konst, filosofi och myt, mellan livets förgänglighet och sagans kraft i sig.

Att bida sin tid, Åsa Antallfy Erikssons utställning,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Till drömmarna finns nycklar, Åsa Antallfy Erikssons utställning,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Att lyssna till skogen

När jag stiger in i utställningsrummet på Hovdala känns det som att lämna samtidens brus bakom mig. 

Mobilen tystnar, tempot saktar in. Här möts jag av en annan rytm, naturens.

I Åsa Antalffy Erikssons målningar öppnar sig en värld där skogen inte bara avbildas utan talar. Inspirationen hämtar hon kring naturen i Sösdala utanför Hässleholms Kommun. 

Hennes verk är tillstånd, inte motiv; rum där träden, jorden och ljuset blir kropp, minne och tanke på samma gång.

Målningarna viskar berättelser om det ömtåliga mötet mellan människa och värld. 

I ett av konstverken framträder en hukande, naken kvinna, ett motiv som tycks gestalta själva återfödelsen av jorden.

I ett annat är det en flicka som går in i skogen, inte för att försvinna, utan för att återfinna sig själv. 

I Åsas bildvärld lever myten och människan sida vid sida, förbundna av rötter och ljus. 

Den som sover, Åsa Antallfy Eriksson,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Ljuset som andas

Ur mörkret föds ljuset. Det är där, i det sköra, som meningen finns. Ljuset i Åsas måleri är aldrig dekorativt; det är levande, andande. 

Det sipprar mellan grenarna, letar sig över mossan, landar varsamt på en axel, ett löv, en rot. 

Hon målar inte ljuset, hon låter det uppstå. Åsa Antalffy Eriksson är tekniskt mycket skicklig. 

Hennes hantering av oljefärgen, de tunna genomskinligheterna, de täta, nästan skulpturala lagren, visar en konstnär med både precision och intuition. Hon verkar bygga sina världar långsamt, som om färgen själv fick minnas sin egen natur.

“Materien drömmer i oss.” - Gaston Bachelard. Den franska filosofen Bachelards ord skulle kunna beskriva hennes process väl. Hennes måleri är materiens poesi: färgen drömmer, och vi drömmer med.

Ritualer, Åsa Antallfy Eriksson,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Skogen som myt och minne

Skogen har alltid varit människans mytiska plats. I sagorna är det där vi går vilse och där vi finner oss själva. Den är rummet där förvandlingen sker. 

Hos Åsa Antalffy Eriksson får skogen tillbaka denna ursprungliga kraft. Här är naturen inte en bakgrund, utan ett väsen. Det finns något heligt i dessa bilder, inte religiöst, utan existentiellt. 

Skogen blir kropp, tid och tanke. Människan i hennes målningar är inte över naturen, utan en del av dess andning.

I denna hållning finns ett eko av ekosofin, den tanke som filosofen Arne Næss formulerade: att människans välmående är oupplösligt förbundet med jordens.

Hos Åsa blir denna insikt synlig. Hennes målningar är påminnelser, stilla, men genomträngande, om att vi inte lever på jorden, utan med den.

Så andas grönt min själ, Åsa Antallfy Eriksson,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Att drömma sig hem

Åsas konst bär på en stillsam motrörelse mot samtidens tempo.

I denna tid då konsten ofta vill kommunicera snabbt, dela sig lätt, stanna kvar på en skärm, insisterar hennes verk på stillhet. De kräver att vi ser, långsamt.

De erbjuder en sorts försjunkenhet, en paus där blicken åter blir kroppslig.

Att stå inför hennes målningar är att känna att världen fortfarande har djup.

Det är att drömma sig bort, men också hem, till den plats där vi återknyter till det verkliga, till jorden, till andningen. 

“Intimiteten med världen.” - Gaston Bachelard. Bachelard menade att människan behöver känna tillit med världen för att kunna leva poetiskt. 

Åsas konst ger oss just det: ett tillstånd av stilla närvaro, där vi påminns om att vi en gång kom ur jorden, och en dag återvänder till den.

Nattdjur III, Åsa Antallfy Eriksson,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Mellan dröm och verklighet

I Åsas konstverk finns också ett släktskap med målaren och tecknaren Patrik Andiné.

Båda konstnärerna rör sig i det drömlika, i det symboliska rummet där barndomen, sagan och det undermedvetna flätas samman.

Men där Andiné utforskar det psykologiska inre, låter Åsa naturen bära detta inre på utsidan. Hennes skog är en psykologisk karta, ett inre landskap målat i mossa, rötter och ljus.

Och liksom den amerikanska konceptkonstnären Jenny Holzer placerar ord på bland annat Wanås skulpturpark och i världen, lämnar Åsa berättelser i naturen. Holzer låter texten tala i det urbana rummet; Protect me from what I want, medan Åsa låter skogen själv tala: Minns vad du redan har. Hon skriver inte med ord, utan med jord, skogen, trädrötter och en viss meditation.

Ur Åsa Antallfy Erikssons utställning,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Att bo poetiskt

Vi skulle även kunna se att Åsa Antalffy Erikssons måleri är i grunden ett tack till världen. Ett tack för ljuset, för mörkret, för marken som bär oss. Hennes konst är en visuell meditation, en poetisk påminnelse om att vår mänsklighet finns i relationen till det som omger oss.

I en tid som ständigt kallar på uppmärksamhet, viskar hennes målningar. Och i denna viskning finns något avgörande, ett sätt att åter bli människa.

“Poetiskt bor människan på jorden.” hävdar den tyska filosofen Martin Heidegger i Konstverkets ursprung som kan appliceras i Åsas många verk.

Ekosystem, Åsa Antallfy Eriksson,
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Om Åsa

Åsa Antalffy Eriksson (f. 1972-tal) är målare och scenograf verksam i Skåne.

Hon arbetar huvudsakligen i olja, men visar även några verk i akryl i utställningen på Hovdala Slott med naturen som både motiv och metafor.

I hennes konst möts ljus, myt och människa i en poetisk, teatral värld där skogen blir berättare.

Utbildad vid bland annat Skånska Målarskolan och verksam i flera konstrundor i södra Sverige.

Utställningen finns att se på Hovdala Slott, Stora Stallets Vind följande datum 28/10, 30/10, 2/11-25. Gratis entré.

Här nedanför har jag fotograferat några av verkens detaljer, små fragment som bär hela målningens värld i sig för att ge läsaren en närmare blick.

Detaljer ur Åsa Antallfy Erikssons verk, 
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Detaljer ur Åsa Antallfy Erikssons verk, 
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Detaljer ur Åsa Antallfy Erikssons verk, 
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Detaljer ur Åsa Antallfy Erikssons verk, 
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon

Detaljer ur Åsa Antallfy Erikssons verk, 
Hovdala Slott 28/10-25. Foto:Mimmie Bon