Mellan skönhet och horisonten, Peter Frier på Ravinen i Båstad

Peter Frier i Over the Hill, Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier - Over the Hill

Mellan skönheten och horisonten

Peter Fries, John Keats och det poetiska landskapet

Ravinen. Båstad. Juli 2026

Det är något som skaver redan innan jag kliver in i Ravinen.

Jag läser att Peter Fries måleri beskrivs som poetiskt. Ett ord som återkommer i utställningstexten. Jag förstår vad som menas, men ändå tvekar jag. För alltför ofta används ordet poetiskt som en synonym för det stilla, det vackra eller det meditativa. Som om poesi vore ett tillstånd av harmoni.

Men poesin har aldrig bara varit vacker.

Den har också varit mörk, splittrad, motsägelsefull och fylld av tystnader.

Det är nog därför jag inte riktigt känner igen mig i beskrivningen av Fries målningar. Eller snarare, jag tror att det poetiska finns där, men någon annanstans än där utställningstexten söker det.

Redan i det första utställningsrummet blir målningarnas skala påtaglig. Landskapen omsluter snarare än avbildar. Jag står inte framför dem lika mycket som jag befinner mig i dem. Det är ett måleri som kräver kroppen lika mycket som blicken.

Frågan om hur ett landskap egentligen kan beskrivas har sysselsatt konstnärer, fotografer, författare och poeter i århundraden. Jag kommer att tänka på Landskapsspejare – Nordiska museets och Skansens årsbok, där just denna fråga återkommer: hur gestaltar vi något som ständigt förändras med ljuset, årstiden, minnet och den som betraktar?

Peter Fries verkar inte försöka besvara frågan.

Han fördjupar den.

Hans målningar handlar inte om att återge naturen korrekt. De handlar om erfarenheten av landskap. Om det ögonblick då naturen upphör att vara geografi och blir ett inre rum.

Här finns ett tydligt släktskap med romantikens landskapsmåleri. Inte därför att Fries efterliknar romantiken, utan därför att han delar dess intresse för det sublima, naturens förmåga att få människan att känna sig liten inför något större än henne själv. Jag tänker på Caspar David Friedrichs ensamma gestalter som står inför havet eller dimman. Hos Fries är människan borta. Kanske därför att det är vi som förväntas ta hennes plats.

På avstånd är målningarna omedelbart vackra.

Det är lätt att förstå varför de beskrivs som poetiska.

Men när jag stannar kvar händer något.

Blicken söker sig mot de horisontella stråken, de mörkare partierna där färgen förändras nästan omärkligt. Det är där målningarna öppnar sig. Där landskapet förlorar sin självklarhet och i stället börjar bära på något annat, en stillsam melankoli.

Inte dramatisk.

Inte sentimental.

Snarare ett lugnt mörker som löper genom målningarna som en låg ton.

Peter Frier, Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier, Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier, Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Det är här jag börjar tänka på John Keats.

När Keats skriver att "Beauty is truth, truth beauty" handlar det inte om att skönheten är en dekoration. Skönheten blir en väg mot något djupare, något som inte låter sig förklaras fullt ut. Hans idé om negative capability, människans förmåga att leva med det oförklarliga utan att genast söka ett svar, känns märkligt närvarande i Fries måleri.

Landskapen berättar ingenting.

De lämnar något öppet.

Är det där poesin finns?

Inte i motivet.

Utan i det som vägrar låta sig avslutas.

I de två rummen med skulpturer förändras läsningen av målningarna ytterligare.

De mörka, grova formerna står nästan påträngande tätt tillsammans. Först upplevde jag dem som främmande i förhållande till målningarna. Men ju längre jag stannade desto mer började jag se dem som målningarnas förhistoria.

Som om handen fortfarande arbetade.

Som om skulpturerna bar på den tyngd som målningarna långsamt löst upp i färg.

De ser nästan ut som övningar. Som rörelser där handen prövar sig fram, skakar av sig motståndet innan penseln når duken. Där målningarna andas bär skulpturerna fortfarande vikten av materialet.

Plötsligt framstår de inte längre som motsatser.

De fullbordar varandra.

Är det kanske därför den melankoliska tonen blir tydligare när man återvänder till målningarna efter att ha sett skulpturerna? Det vackra har inte försvunnit, men det har fått en motvikt.

En liten duns av mörker.

Peter Frier film, Ravinens källarplan i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Ravinens källarplan i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

I Ravinens källarplan visas en film där Peter Frier arbetar i sin ateljé. Där finns också målningar från samarbetet med Tomas Tranströmer. Plötsligt blir ordet poetiskt begripligt. Inte därför att målningarna illustrerar dikter, utan därför att Tranströmer och Frie tycks dela en tillit till det fragmentariska. Ingen av de säger allt. De lämnar ett mellanrum där betraktaren eller läsaren själv måste träda in.

Keats söker skönheten som en väg mot sanningen. Tranströmer söker sprickan i där verkligheten plötsligt öppnar sig mot något mycket större. Det slår mig att Peter Frie rör sig nog mellan dessa två traditioner. Hans landskap lockar först med sin skönhet, men stannar kvar genom sina tystnader.

Och det är just den som gör att landskapen stannar kvar hos mig.

Jag fortsätter att tänka att ett landskap aldrig bara är en plats. Det fortsätter att leva inom oss långt efter att vi lämnat det.

Peter Frier skulptur "Artist books", Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier, Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier skulptur "Artist books", Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Peter Frier skulptur "Artist books", Ravinen i Båstad, juli 2026.
Foto: Mimmie Bon

Jag lämnar Ravinen med känslan av att inte ha sett landskap, utan minnen av landskap.

Som om Peter Fries inte målar naturen sådan den är, utan sådan den lever kvar i oss när vi har lämnat den.

Gaston Bachelard skrev att våra första rum följer oss genom livet. Gäller det också våra första horisonter, tro? För Peter Fries verkar måla just dessa.

Om Fries måleri är poetiskt är det därför inte för att det är vackert.

Utan för att det, precis som den bästa poesin, låter något förbli osagt.

Det är i det osagda, mellan skönheten och melankolin, som Peter Fries måleri får sin verkliga tyngd.

Utställningen pågår fram till den 6/9-26 på Ravinen i Båstad.

/Mimmie Bon