Open Art Lund, mellan energikick och eftertanke

Ur Open art Lund, Stillbild ur Liza Shkirandos videoperformance; Tills döden skiljer oss åt.
Foto Mimmie Bon

Open Art i Lund, mellan energikick och eftertanke

Ska Open Art i Lund bli den energikick som stadens konstliv behöver? Frågan ställs av Carolina Söderholm i Sydsvenskan, där hon lyfter fram tio verk som är värda att se. 

Själv stannar jag upp inför själva premissen. Behöver Lund verkligen en energikick? 

Min upplevelse är snarare att konsten under en längre tid har pressats in i samma tempo som våra sociala flöden, där bilder produceras för att fylla content, där upplevelsen maximeras och där betraktaren gradvis skalas bort.

Konstinstitutionerna tycks allt oftare följa eventlogiken: aktiviteter, upplevelser, “sip and paint”, en ständig acceleration. Det finns något vackert i viljan att öppna konsten och bjuda in fler, men i denna karusell försvinner ofta det som en gång var dess kärna, dialogen, tystnaden, reflektionen. Konsten riskerar att bli ett högljutt uttryck utan gensvar, en monolog där konstnären både är verk och avsändare men där samtalet uteblir.

Här uppstår en form av censur som inte handlar om förbud utan om avsaknad av fördjupning. Vi erbjuds konst utan språk för att tala om den. Vi förväntas ta emot utan att få verktyg att tänka med. Det är en utveckling som påminner om den samtida diskussionen om “cancelkultur”, där ansvar ofta förväxlas med bestraffning och där algoritmens logik, snabb reaktion, tydliga positioner, förenkling, tränger undan komplexiteten. 

Som Adrienne Maree Brown skriver i "Contra la cancelación" handlar verkligt ansvar inte om att tysta utan om att bygga processer där vi kan förändras tillsammans.

Men kanske är det just här Open Art visar sin styrka i de verk som vägrar att reduceras till flöde.

Open art Lund, Stillbild från Carolina Sandviks Stop motionanimation The Lovers.
Foto Carolina Sandvik.

Mot accelerationens estetik

Carolina Sandviks stop motion-animationer Dewclaws och The Lovers speglar den människa vi håller på att bli i detta ekorrhjul av acceleration och självreglering. Det groteska och ljuvligt skruvade är inte bara en estetisk lek; det är en strategi. Stop motion-tekniken, med sin synliga materialitet och sina små förskjutningar, bär på en tydlig intention: att sakta ner seendet. Varje rörelse är handgjord, varje bildruta ett fysiskt ingrepp. I en tid då vi konsumerar tusentals digitala bilder dagligen återinför hon friktion i blickens arbete.

Här finns en koppling till konsthistorien. Under barocken fungerade konsten som ett sätt att både iscensätta och lindra en brutal verklighet. I 1600-talets Europa, präglat av krig och sjukdom, erbjöd måleriet dramatik, allegorier och översinnliga scener som både speglade och överskred samtiden. Bilder var sällsynta, långsamma, bundna till en plats. De krävde närvaro.

I dag är situationen den motsatta. Vi lever i ett konstant bildflöde där varje motiv konkurrerar med nästa. I det sammanhanget blir Sandviks långsamma, taktila animationer nästan subversiva. De vägrar underhålla på algoritmens villkor. De påminner oss om att konst inte alltid ska ge en energikick, ibland ska den snarare störa vår rytm.

Open art Lund, Analog fotografi, Jonas Dalström, I´ll Remember You".
Foto Jonas Dalström.

Minnet som motstånd

I Jonas Dalströms fotografiska projekt I’ll Remember You, skildringen av relationen till hans alzheimersjuka pappa, öppnas ett annat rum. Verkets intention är inte att exploatera det privata utan att göra minnet till ett gemensamt undersökningsfält. När sjukdomen bryter ner språket och identiteten, blir bilden ett försök att hålla kvar det som glider undan. Här finns en tydlig dialog med fotografins historia som minnets medium. Men där det tidiga fotografiet ofta fungerade som en garanti för närvaro visar Dalström snarare fotografiets bräcklighet. Minnet är inte stabilt, det är relationellt. Boken blir ett samtal mellan far och son, men också mellan verk och betraktare. Här finns ingen spektakulär eventkänsla, bara en poetisk inbjudan att stanna i det som gör ont och samtidigt binder oss samman.

Open art Lund, Ur Jonas Dalström, I´ll Remember You".
Foto Mimmie Bon.

Open art Lund, Stillbild ur Liza Shkrirandos, "Tills döden skiljer oss åt".
Foto Open Art Lund.

Intimitetens viskande estetik

Även Liza Shkliarandos Tills döden skiljer oss åt arbetar i denna riktning. Den bild som valts som presentation rymmer en intim fråga om beröring, om närhet och om de möten som formar oss. Verkets intention är att utmana mononormativa ideal, relationers transaktionella natur och den byråkratiska uppfattningen om kärlek som en väg till västerländskt medborgarskap. Namnen på hennes tidigare svenska älskare inristade i hennes hud markerar flyktiga kontakter som finns kvar, även när minnen bleknar. Den utmanar att undersöka gränsen mellan sammansmältning och upplösning: var börjar jag och var slutar du?

I en samtid där bilder ofta skriker efter uppmärksamhet är detta ett verk som viskar. Och just därför dröjer det sig kvar. Det påminner om hur konsten historiskt också har fungerat som en plats för det privata och existentiella. Det lågmälda är inte svagt; det är koncentrerat.

Produktionens allvar i en sönderfallande värld

Samtidigt finns en parallell verklighet som inte går att ignorera. Medan vi diskuterar tempo, publikarbete och eventifiering, splittrar bomber både människor och kulturarv. I det krigshärjade Daraya räddade Omar Hamad böcker ur ruinerna och byggde upp ett hemligt bibliotek. Mitt i förstörelsen blev bevarandet av ord och kunskap en handling av motstånd. Där handlade kultur inte om energikickar utan om överlevnad, om att hålla fast vid en grund.

Det är ibland i den skärningspunkten jag upplever att produktionen av konst blir existentiellt viktig. Inte som spektakel, inte som dekoration, utan som grundarbete. För utan grund riskerar vi att smeta ner oss i antingen fejkat blod eller grädde, i en estetik som antingen exploaterar våldets bilder eller flyr in i det sockersöta. Båda ytterligheterna saknar fäste.

Konsten behöver inte alltid vara monumental eller politiskt deklarativ. Men den behöver stå på något. På historia. På språk. På medvetenhet om att bilder inte är oskyldiga. I tider av krig, uppror och algoritmstyrd uppmärksamhet har konsten fortfarande ett uppdrag: att underhålla, ja, men också att fördjupa, att svara tillbaka, att bära minnet vidare.

Inte mer energi, utan mer riktning

Mot den bakgrunden blir frågan om “energikick” problematisk. Kanske är det inte mer energi vi behöver, utan en annan sorts uppmärksamhet. Lunds konstliv inklusive Gallery Kliger har länge haft en stark akademisk och klassisk grund, en metod, en analys, ett språk för kunskap. Det är inte en tyngd att kasta av sig, utan en jord att stå i.

Den samtida diskussionen om cancelering visar hur rädsla och självcensur växer när debatten reduceras till hashtags och positioner. På samma sätt riskerar konsten att förlora sin komplexitet när allt ska vara omedelbart begripligt och snabbt konsumerbart. När varje verk måste kunna fotograferas, delas och förstås på några sekunder, förskjuts intentionen från undersökning till exponering.

Det jag saknar är inte energi utan riktning. En konst som inte ber mig att reagera utan att stanna. En konst som inte tystar genom överflöd utan öppnar för frågor.

Och i de bästa verken på Open Art finns redan den rörelsen, från det groteskt mänskliga i The Lovers och Dewclaws till minnets sköra motstånd i I’ll Remember You och den lågmälda intimiteten i Tills döden skiljer oss åt. Där finns inte en energikick, utan något mer krävande: en inbjudan att tänka långsamt i en snabb och sårbar tid. 

Open Art Lund pågår fram till den 28 mars. 

Jag besökte Gallery Kliger och Studio Bantorget. 

Nästa vecka blir det av till Galleri Cozmo.