Agne, Olle Skagerfors, Göteborgs Konstmuseum

 

Olle Skagerfors, Göteborgs Konstmuseet.
November 2025. Foto: Mimmie Bon

Inför Agne, en kroppslig betraktelse av Olle Skagerfors

Ibland upphör konsten att vara bild.
Den blir kropp, andning, något som nästan gör ont.
Det hände mig inför Olle Skagerfors.

Mitt uppdrag är inte att berätta om konstnärens liv. Det kan man läsa sig till, leta upp i arkiv, kataloger eller någon bortglömd intervju.

Inte heller är det mitt uppdrag att tala om hur ett konstverk ska upplevas.

En upplevelse av konst är alltid kroppslig. Vi är så många kroppar, och därför bär varje människa sin egen sanning inför verket. Jag söker inte efter balsam för själen, jag söker det som berör, skaver, förändrar andningen.

När jag skriver, när jag står inför en målning, arbetar kroppen som ett instrument. Erfarenheter, processer, analyser och reflektioner passerar genom den. Det är där, i det fysiska, som konst blir verklig. Ibland, när allt stämmer, kan man nå själen. Men det är sällsynt.

Jag åkte till Göteborgs konstmuseum för att möta de målare som kommit före oss, herrarna och kvinnorna vars händer fortfarande syns i färgen.
Men mitt sikte var Olle Skagerfors som var verksam mellan 1920-1997.

Jag hade läst, lyssnat, sökt i det fåtal fragment som finns om honom. Det är inte mycket, men tillräckligt för att ana något: en närvaro, en intensitet, ett lugn som inte ber om ursäkt.
Han har det där, något rått men aldrig uppblåst, något våldsamt men aldrig cyniskt.

En respekt som nästan är ömhet.

I Göteborgs Konstmuseum finns just nu tre av Olle Skagerfors målningar, i sal 24 bland Göteborgskolorism.

När jag stiger in i sal 24 ser jag Agne (1970). Den hänger där, stor, stilla, på en vägg som liknar hud.
Jag närmar mig långsamt. Hjärtat rusar. Andningen kortas. Kroppen vill fly.

Och så, tårarna.
Oförutsägbara, obevekliga.

Jag gråter inför Agne, och det händer nästan aldrig. Något i mig öppnas, något går sönder.

Agne är ett brutalt måleri. En våldsam tystnad.
Men mitt i allt det hårda finns något ofattbart skört.

Skagerfors skryter inte. Han ber inte om lov. Han målar och målar tills det blir målat.
Här finns inga säkra penseldrag, inga spår av försiktighet.
Allt är kropp, risk, nödvändighet.

Målningen känns som en urladdning, som en sanning som legat för djupt för länge.
En handling snarare än en bild.

Jag ser framför mig hur han står där, tömd på själ, utan visshet om rätt eller fel.
Kanske skiter han i vilket.
För det skulle ut.

Och ändå, mitt i brutaliteten, finns en nåd.
Som om han målar en bön, eller en försoning.
Som om färgen blandas med blodet i hans händer.

Inför Agne känner jag att jag är allt: våldet, nåden, duken, oljefärgen, tystnaden mellan penseldragen.
Jag är vittnet.
Offret.
Gärningsmannen.

Jag står där, med tårarna rinnande, och ber om nåd,
för det jag inte säger,
för det jag skriver mellan raderna,
för det jag inte kan låta bli att älska.

Jag vet bara att jag måste älska.
Det vackra och det fula.
Det smutsiga och det rena.
Det som gör ont, och det som helar.

Allt som skaver. Allt som försonar.
Att stå inför Olle Skagerfors är att stå inför själva gränsen mellan människa och målning 
där kroppen och färgen blir samma materia.
Där själen, om man har tur, för en sekund faktiskt syns.

Agne (1970) av Olle Skagerfors, Göterborgs Konstmuseet.
November 2025. Foto: Mimmie Bon

Agne (1970) av Olle Skagerfors, Göterborgs Konstmuseet.
November 2025. Foto: Mimmie Bon

Agne (1970) av Olle Skagerfors, foto på en ensam toffla,
Göterborgs Konstmuseet. November 2025. Foto: Mimmie Bon

Agne (1970) av Olle Skagerfors, Göterborgs Konstmuseet.
November 2025. Foto: Mimmie Bon

Olof Anders (Olle) Skagerfors (1920–1997) föddes i Skövde,

där kasernernas rytm och disciplin stod i kontrast till hans tidiga längtan efter färg och form.

Han fann sitt språk i måleriet, först på Slöjdföreningens skola i Göteborg, sedan på

Valand under Nils Nilssons ledning, i en tid då västkustens koloris­ter satte tonen.

Krigsåren gjorde världen trång, men i det begränsade fann han sitt eget uttryck.

Ur dämpade toner och sökande penseldrag växte ett måleri fram där känslan fick tala fritt.

Skagerfors målade det nära: en kanna på ett bord, ett ansikte i eftertanke, en barstol i ett hörn.

Hans bilder bär på stillhet och vånda, på det mänskliga mötet i sin mest avskalade form.

Självporträtten följer honom genom hela livet, inte som självförhärligande, utan som ett samtal

med det egna jaget. "Man målar utsidan", sade han, "men undan för undan kryper insidan fram."

Skagerfors stod fri från modets växlingar. Han sökte sanningen i färgen, i handen, i den levande ytan.

Hans konst bär spår av tystnad och motstånd, men också av kärlek till själva målandet, till arbetet som aldrig riktigt tar slut.

Konstverket Agne (1970-tal)
Ur den bruna, borttorkade färgens dimma stiger en man fram, en skugga, ett eko av liv.

Han sitter framåtlutad i sin slitna rock, som om världen tyngde hans axlar.

Penseldragen är få men bestämda; mörka, darrande linjer som håller kroppen samman.

I bildens nedre kant vilar en ensam toffla, så påtaglig i sin enkelhet att den blir en punkt av

stillhet mitt i det flyktiga.

Ansiktet lutar nedåt, nästan dolt, men färgen andas hans närvaro.

Han är där, skapad av fläckar, av rörelse och återhållsamhet.

Musiken tycks ännu sväva omkring honom; en tyst jazzfras som aldrig riktigt tystnat.

Agne var en vän, en lyssnare, en själ från stadens utkant.

I Skagerfors händer blir han mer än ett porträtt, han blir ett tillstånd, en stund av

mänsklig sårbarhet infångad i färg och tystnad.