På avstånd, Behjat Omer Abdullas, Halmstad konsthall

 

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Head of child II & II,
 Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025

Vi lever i en tid där våld och tragedier ständigt når oss, särskilt genom mediernas flöde. 

Bilder av grymhet och mänskligt lidande blir en del av vår dagliga tillvaro, där avståndet mellan betraktaren 

och offret suddas ut, men också riskerar att skapa en känsla av avtrubbning. 

Det är här som Behjat Omer Abdulla kliver in i Halmstad Konsthall och lägger fram bilder som berör på djupet. 

Trots att det är skisser med starka symboler som omöjligt kan omfatta större delen av verkligheten så har Omer Abdullas verk en större och livsviktig funktion. .

Verken säger att vi är människor men också att det är människor som är i stånd att utsätta varandra för allt det som också är grymt. Att dessa handlingar sker frivilligt är något vi aldrig får glömma. På avstånd - men ändå nära, lär oss något om oss själva, på djupet. ja, juste, att Behjat Omer Abdulla tecknat för hand sina verk avslöjar skickligheten på hantverket han besitter.

 

Behjat Omer Abdulla är kurd och lämnade sin födelseort i norra Irak vid 18 års ålder. Hans resa, en flykt över Medelhavet, ledde honom till Storbritannien där han tillbringade tolv år och utbildade sig till konstnär. Men det var kärleken som förde honom vidare till Sverige, där han nu bor i Borås med sin fru och deras två barn, sju och nio år gamla.

Hans senaste utställning, "På avstånd", är frukten av flera års arbete. Den centrala berättelsen är baserad på en kvinna som flydde med sina tvillingar. På havet dog ett av barnen, och smugglarna krävde att hon skulle kasta kroppen i vattnet. Hon vägrade, höll det döda barnet i famnen i flera dagar. Men en natt, medan alla sov, tog smugglarna saken i egna händer – och kastade tvillingen i havet. Men det var det levande barnet de slängde i, möjligen av misstag…

Abdulla hörde denna historia i ett flyktingläger i Sverige. Han medger att den kan vara en myt, men enligt honom spelar det ingen roll. "Det är så många som har förlorat sina barn på Medelhavet. Det pågår i detta nu, och det kan hända vem som helst av oss."

        Därför har han tecknat av sitt eget barn i gestaltningen av tvillingarna, en handling som reflekterar         över hur vi skapar emotionella kopplingar till andras lidande, en fråga som Susan Sontag                        diskuterar   i Att se andras lidande. Hon påminner oss om att betraktaren alltid är skyddad från               smärtan i bilden, men att den konstnärliga framställningen kan skapa en skärningspunkt där vi                 förmår föreställa oss andras tragedier som våra egna. Abdullas val att använda sitt eget barn suddar         ut gränsen mellan det privata och det kollektiva lidandet – han tvingar oss att se och känna, inte               bara betrakta.

I ett annat verk använder han linstryck, där bilden förändras beroende på var betraktaren står. Det är en teknik som påminner om Burtons analys av melankolin som en växlande lins genom vilken världen ses. För Burton är melankolin både ett individuellt och samhälleligt tillstånd, en sorts grå skugga som vilar över alla som förlorat sin plats i världen. Hos Abdulla blir havet, detta eviga och obevekliga element, en symbol för förlusten – inte bara av människor utan också av identitet och hemhörighet.

Identitet är också centralt i "På avstånd". I videoinstallationen "En ny ursprungsplats" visas passbilder på elva personer, alla fast i ett byråkratiskt limbo efter sin flykt. "Under den perioden är du ingen, speciellt inte om du saknar id-handlingar. Du är bara en siffra, en i mängden. Och att lämna platsen där du är född är att aldrig mer vara riktigt hemma någonstans."

 

Här kan vi höra Burtons ord eka – melankolin är inte bara en inre känsla utan ett tillstånd som påtvingas av världen, av system, gränser och avstånd.

En annan teckning i utställningen visar en grupp leende män och pojkar i en flod.

Bilden är baserad på ett gammalt familjefotografi där Omer Abdullas far och farbror är med, tagna vid Sarchnar River, en plats där han själv badat otaliga gånger. Bilden är en påminnelse om att även de som bär på sorg har minnen av glädje, att förlusten aldrig kan existera utan att något först har älskats. Den återkopplar till Burtons tanke om att melankolin inte bara föds ur smärta, utan också ur nostalgin för en plats och tid som aldrig kan återvända.

"På avstånd" hade vernissage på Halmstads konsthall i Stadsbiblioteket lördagen den 22 februari och pågår till den 18 maj.

 

        Genom teckning, fotografi och videoinstallation bjuder Behjat Omer Abdulla in oss att reflektera             över exilens tillstånd, över hur vi ser – eller väljer att inte se – andras lidande och vad det innebär         att minnas en plats man en gång kallade hem.

En minnesvärd bra utställning som kräver sin plats i vår samtid för att göra oss människor till kött och blod.

En utställning som talar till betraktaren. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Untitled, linstryck,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Head of child II & II,
 Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Untitled, linstryck,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Sea,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Untitled, linstryck,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, vyn över Into a full moon,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, Into a full moon, Halmstad Konsthall.
 Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, 
 Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, New place of origins,
Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025.

Ur På avstånd av Behjat Omer Abdulla, 
 Halmstad Konsthall. Foto: Mimmie Bon, 2025